Stockholm marathon 2011, 28 maj, dagen som jag fick bekanta mig med mr Kramp för första gången i mitt liv. Det var ingen angenäm upplevelse, vid 23 km kom han å hälsade på. Först i höger lår, sen i vänster lår och slutligen i höger vad. Smärtan var oerhörd och löpsteget obefintligt. Sprang i ren pina till västerbron där jag fick lov att gå, sedan linkade jag mig in till massageteamet på kontrollen och de gjorde ett bra jobb, kunde springa hjälpligt de sista sex kilometrarna.
Innan dess då? Jo då kändes det väldigt bra, jag höll de 6 minutrarna per kilometer som jag hade som mål och jag kände mig pigg. Det kändes som jag skulle orka att hålla i hela loppet men... Även när jag fått krampen så kände jag mig rätt pigg psykiskt men benen klarade inte av att hålla tempot. Och vilken rolig tävling det var ändå! Mycket folk som stod å hejade, folk som spelade musik å sjöng, fikade, söp å bara var glada. Jag tror jag hade ett leende på läpparna mer än halva loppet :)
Summa sumarum så är jag ändå nöjd! 4,29 blev tiden och det får jag ändå se som ok men jag kan göra bättre!!! =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar