Brittsommarlycka

Skyndade hem från jobbet och kastade i mig maten som Johan hade redo, vi skulle nämligen ut och cykla! Få grensla Canyonen som jag inte suttit på sen 17 augusti! Jag hade ett väldigt bestyr att klä mig, trodde det skulle bli svinkallt men fick ta av mig västen efter knappt en kilometer, Johan bara skrattade åt mig... Först kändes det lite vingligt att cykla, cykeln följer ju varenda liten rörelse man gör till skillnad mot långfärdscykeln som mer är som en stor färja. Sen upptäckte jag hur den svarar på minsta lilla kraftspänning från benen, behövde knappt ta i för att ligga i 30. Jag tjöt ut ett glädjeskri och kunde inte sluta le, vilken otrolig känsla alltså! Vi cyklade runt Hammarö och så ut mot Takene för att kolla på lite skog, därute upptäckte vi att det mörknade snabbt och fick bråttom tillbaka. Inga lysen, knappt några reflexer och inte en tanke på att det blir mörkt så snabbt... Men vi hann in på cykelvägarna innan det blev farligt mörkt iaf. Väl hemma firade vi med äggmacka och oboy och nu sitter jag i soffan och längtar tills nästa cykeltur! Hoppas det är varmt några dagar till!