Klockan ringde 04:45, gick upp, drack ett stort glas vatten, blandade sportdryck å kokade mina vanliga två portioner gröt, hörde att de började vakna på övervåningen. Klädde på mig tävlingskläderna, på med chippet, ställde den vita påsen vid dörren. Åt gröten, gick på toa, satte mig i bilen, blev avsläppt utanför växlingsområdet, in å ta av regnskyddet av cykeln, pumpade däcken. Tittade oroligt på alla tempocyklar, shit är alla proffs eller... Gick till I2:s samlingsplats å tog gruppfoto sen traskade vi bort mot simstarten, blev så glad över att få se Markus där, å få en varm lugnande kram. Markus som är orsaken till att jag står på startlinjen idag, ett vad som gick ut på att sova sked om vi körde en Ironman, skratt, var ett par år sen vi slog det vadet å nu stod vi på startlinjen tillsammans!
Det var nästan lika trångt att ta sig till "startfållan" här som på vasaloppet, 1500 triathleter, ivriga att få kasta sig i vattnet. Jag ställde mig mellan startfålla 1.30 och 1.45 för det var det jag trodde jag skulle simma på. När startskottet gick brusade vattnet av folk som kastade sig ut, jag var tvungen att ta en sekund och titta på härligheten, armar som stack upp ur vattnet likt vågor vattnet krusade sig vitt av dess flaxande. Sen tog jag ett djupt andetag och dök ner i vattnet, fick en bra känsla direkt och lyckades navigera mig fram utan att få allt för många sparkar och slag. Vi simmade två varv på en 1500 meters i kalmarsund och sedan en svans in i kanalen. Vattnet i kanalen var kolsvart och vi såg alla ut som sotare när vi klev upp till växlingen.
Min växling krånglade lite, linnet korvade sig och jag höll på att inte få på mig det. Men sen snabbt i väg till cykeln. Vi hade ölandsbron att passera de första kilometrarna och det var rätt mäktigt att cykla över den! Den 10 mil långa cyklingen på Öland var helt fantastisk, dels för att det gick fort och lätt men framförallt för alla glada människor som hejjade på oss! Utanför varje litet hus stod det folk och hejjade, först hejjade de när man kom och sen när man passerat skrek de "heja sara" när de såg namnet på nummerlappen. Såg oxå flera klubbkompisar under cyklingen, jag blev omcyklad av dem alla :) med glada tillrop.
Varvningen var helt oxå helt otrolig, det var helt tjockt med folk och alla hejade och skrek man kunde inte annat än att cykla på med ett stort leende. Jag kände mig riktigt stark under andra varvet och cyklade om många vilket gjorde mig ännu starkare. Enda orosmolnet var att jag kände att magen började visa signaler på krångel. Tänkte att jag skulle klara mig till växlingen och det gjorde jag oxå, men där blev det en rätt lång sittning i den blåa majjan.
Snörde på mig skorna snabbt å drog mig iväg. Benen kändes sjukt snabba och pigga, men tyvärr inte magen, fick under första varvet stanna på varannan station och sitta i den blåa majjan... Första varvningen var euforisk, jag lyftes fram av publiken på ett sätt jag aldrig ens drömt om tidigare. Nu fattar jag hur det är att för eliten att köra på hemmabana. Andra varvet kändes hyfsat, bara ett besök hos maja och benen ok. Sista varvet började benen kännas lite tyngre, jag klarade att springa hela tiden men varken snyggt eller snabbt :) Härligast var det att kunna öka de två sista kilometrarna och springa förbi folk. Å målgången, vilken otrolig lycka!!! Å vilken tid sen 12h 10 min 3 sek, mer än en timme bättre än vad jag kunnat drömma om innan!
Jag måste göra detta igen!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar