Kom ut till Lidingö på fredagskvällen i husbilen, jag ville och hoppades att det skulle gå att stå vid Lidingövallen och när vi kom dit var redan flera husbilar uppställda och det fanns plats för fler! Helt perfekt bara knappt 20 meter från spåret! Gick en sväng med hunden och kollade banan innan jag gick och hämtade nummerlappen, behövde inte köa ens 30 sekunder! Hur smidigt som helst! Gick igenom expotältet rätt snabbt då jag inte hade med mig nån plånbok och dessutom inte behövde någonting.
Vi tog lite kvällsfika, inte lika hysteriskt som jag brukar innan lopp med drycker å pasta å sånt, utan en enkel macka å lite te. Sedan la vi oss ganska tidigt och Eira sov hela natten! Johan sa att hon vaknade till två gånger men det märkte inte ens jag så ordentlig sömnuppladdning det fick jag!
Jag tycker att det är lite jobbigt att lägga upp dagen när man startar på eftermiddagen, hur mycket ska man äta till lunch lixom? Startade iaf med grötfrukost sen gick vi ner och hejjade på de som sprang 15 km innan vi kokade lite tortelini till lunch. La oss och sov en halvtimme på lunchen, det var rätt gött faktiskt! Att gå till starten tar alltid längre tid än man tror och jag fick direkt kliva in i startledet och börja springa, ingen friskis uppvärmning här inte...
Det kändes rätt lätt till att börja med och jag kunde hålla ett lite snabbare tempo än jag tänkt. Hittade en bra rygg som jag följde mellan 2 km och 7 km, då sa magen stopp och jag fick sakta ner lite. Vid vätskekontrollen vid 10 km, sa magen helstopp och jag fick springa in i en blå box... När jag kom ut kändes det mycket lättare och jag kunde ligga på i ett bra tempo igen! Tills 12 km, då började det göra ont lite överallt. Häl, höft, arm som vanligt högersidan som spökar, sänkte tempot ganska rejält och tyckte det var tråkigt att springa de slingrande stigarna i skogen bland allt folk... Sen kom äntligen vätskekontrollen vid 15 och då kändes det bättre igen! Heja på, kämpa på, heja heja var mantrat jag körde i huvudet länge, länge. Annars upp med ryggen, fram med höften, upp med ryggen, fram med höften.
Jag såg förvånansvärt få som jag kände, annars tycker jag man brukar se både den ena och den andra gamla bekantskapen i spåret men varken i spåret eller i publiken hittade jag någon. Och inte var jag sugen på att prata och stifta några nya bekantskaper heller, behövde stänga in mig själv. Är lite avundsjuk på dem som kan springa och prata, jag flåsar för mycket och så kan jag inte fokusera på prat heller men det ser trevligt ut.
Jag sprang uppför alla backar utom dedär kända som Abborbacken å Karins backe, då gick jag raskt och i övrigt gick jag bara i vätskestationerna. Det är jag otroligt nöjd över! Sista två kilometrarna gjorde det ont men jag kämpade på och upplevde att jag passerade många fler än som passerade mig! Sånt stärker en! Så passerade jag mållinjen på 3.18.46 inte ens personsämsta! 9 månader efter förlossning, jag är toknöjd!!! Å glada, fina Eira uppvaktade i mål. Lycka!!!
Idag kan jag knappt gå men vad gör det :)
